VÄRMLANDS KENNELKLUBB

Under det gångna verksamhetsåret (2002) har Värmlands kennelklubb firat kvartssekel. Klubben har många unga medlemmar, många medelålders, några gamla. Vid sådana här milstolpar kan både gammal och ung fråga sig: Hur blev vi till egentligen? Var vi efterlängtade? Var de omsorgsfullt planerade? De två sista frågorna är lätta att besvara med ja.    

När detta skrivs är vi i januari, början på vårt andra kvartssekel, räknat efter almanackans år. Och ungefär lika långt om vi räknar efter själva dagen för födelsen. Interimistiskt bildades Värmlands kennelklubb den 16 februari 1977. Då hölls ett sammanträde i Franska matsalen på Stadshotellet i Karlstad. Arne Bergergård hade stått för kallelsen till mötet och han informerade om hur en länsklubb skulle arbeta.

 

Efter en allmän frågestund beslöts enhälligt av de 40-talet närvarande att Värmlands kennelklubb skulle bildas. En interimstyrelse valdes att verka fram till första årsmötet. Av de medlemmar som var med om detta beslut kommer en handfull att finnas med på årsmötet 2003, så nog har Värmlands kennelklubb trogna och friska medlemmar. Dock finns inte alla kvar i livet och de bortgångna minns vi med saknad och inte utan ett vemodigt leende.    

 

Det kom inte som en braskande nyhet i mitten av februari 1977 att en värmländsk länsklubb skulle bildas. Bland annat hade i en artikel i Nya Wermlands-Tidningen redan i december 1976 informerats om vad som var på gång. Det presenterades då som en julklapp åt de värmländska hundägarna och på NWT:s förstasida fanns en hänvisning där golden retrievern  Bamse stoltserade med en julklapp i munnen, med snören och allt. Artikeln handlade om Svenska Kennelklubbens organisationsplaner för länsklubbarna och en karta över de tänkta klubbarnas verksamhetsområden fanns med.

 

I en ledare i Hundsports första nummer 1977 betonade SKK:s ordförande Bertil Lagerblad betydelsen av regionala kennelklubbar och ute i landet tog det lite olika lång tid att bilda dessa. Värmlands kennelklubb var en av de första två som godkändes första året. Den andra var Östergötlands kennelklubb.

 

Det första årsmötet i Värmlands kennelklubb hölls den 6 juli 1977 på biblioteket i Karlstad. Årsmöten skulle hållas i februari så detta var ett extra årsmöte. Från SKK kom Erik Wallström och informerade om bildandet och om bakgrunden till organiserandet av länsklubbar. En ordinarie styrelse valdes, i stort identisk med interimstyrelsen: Arne Bergergård, Karlstad, ordförande, Gunnar Virén, Kristinehamn, vice ordförande, Håkon Wahlenberg, Segmon, sekreterare,  Kerstin Myreback, Deje, kassör, samt de övriga ledamöterna Tommy Hellström, Lesjöfors, Carin Malmqvist, Karlstad, och Valborg Andersson, Molkom. Suppleanter blev Anita Gustavsson, Karlstad, Annmarie Malmqvist, Väse, Annika Gustavsson, Karlstad, och Bo Sjöström, Arvika. Revisorer blev Henrik Karlström, Forshaga, och Göran Skillerstrand, Filipstad, med Helge Nord, Karlstad, och Barbro Fegraeus, Karlstad, som revisorssuppleanter.

 

Utbildningsverksamheten var igång tidigt, inte minst utbildning av ringsekreterare. Många specialister inom olika områden har besökt VKK. Bussresorna har också många år på nacken. Till allra största delen har det gällt resor till "Stora Stockholm" i december.

 

Den 11 september 1977 höll VKK sin första utställning. Det skedde  på Färjestads travbana. Utställningen var inofficiell och hade även uppvisning av bland annat lydnadshundar och polishundar. Den första officiella utställningen i  VKK:s regi hölls 27-28 juli 1978 i Karlstad. Sedan har klubben, med något enda undantag,  haft sina utställningar i slutet av juli.

 

Det som klubben kanske i första hand gjort sig känd för ute i landet för att inte numera säga ute i världen är just hundutställningarna i Ransäter De betraktas som verkliga pärlor. Ransäters Hembygdsgård är en rofylld oas och många utställare tycker att tillvaron där är en trevlig avslutning på semestern. Dessutom är himlen ju alltid ransätersblå och vädret är alltid vackert.

 

En sak som medlemmar från andra länsklubbar också förvånar sig över är de mycket välbesökta årsmöten som vi alla kan glädja oss åt. Det brukar inte vara vanligt att kunna räkna in hundratalet deltagare på ett årsmöte. I Värmlands kennelklubb är det mera regel än undantag att så många kommer. 

 

    Kerstin Myreback